Lapp på lapp och snart en söm

Jag missade stickcafét idag eftersom jag behövde sitta hemma och jobba. Och det visade sig vara precis tillräckligt tråkigt för att jag skulle utnyttja pauserna till att tvätta ur all äcklig olja ur Sunrise Circle Jacket (tre sköljvatten, blåsvart vatten) och spänna upp den för torkning. I samma veva invigde jag mina blocking wires, som snälla Kaffemoster shoppade åt mig och Trollmamman på Marias Garn i höstas. De ger fantastiskt snyggt resultat och är till och med så fjädrande att de kan spänna ut de nästan halvcirkelformade slagen på jackan.

I morgon stundar Sanningens Minut, för då ska jag försöka montera ihop jackans tre delar. En lätt (om än tråkig) match, kan man tycka, men eftersom jackan är så speciellt konstruerad så fanns det bara måttskiss för de raka, lättmätta delarna. Jag har försökt spänna ut slagen ungefär lika mycket som resten, men om jag har gjort fel så finns det risk för att jackans delar fått olika storlekar -> lycka till med att försöka åstadkomma en snygg montering (att inte tala om passform).

Den trogne läsaren inser nu att här pågår något skumt. Det är inte alls likt mig att planera in hopsömnad av färdigstickade plagg - i själva verket är det ytterst ovanligt att detta sker mindre än ett halvår efter avmaskningen. Och det här är dessutom ett plagg med oändligt långa fållar att sy fast...

Gåtans lösning finns här, för Ravelrymedlemmen. För er andra finns förra årets version här. Idén är att sticka tolv tröjor/koftor/jackor på ett år, vilket borde vara möjligt (särskilt om man som jag börjar året med ett halvdussin halvstickade tröjor i bagaget). Vad som däremot inte är möjligt är att sticka alla dessa tolv tröjor under andra halvan av december. Det är exakt vad som kommer att hända om jag följer mitt vanliga beteendemönster. Därför har jag lagt till ett extra krav på mig själv: jag ska ha en tröja klar varje månad. Och min vinröda soluppgång blir januaris bidrag.

Annars är jag trött som en trasa efter två heldagars inskolning av Vilda Bebin på dagis. Och min respekt för förskolelärare är inte bara fördjupad utan också lätt skräckblandad. Kombinationen av arton trötta och hungriga ettåringar och en kvart kvar till lunch borde kunna knäcka vem som helst. Fast när en gråtande liten tult sätter sig i ens knä, borrar in näsan mot ens hals, snörvlar lite och sedan suckar belåtet - då känns det väldigt bra.