Eh, hej...?

OK, nu är det verkligen skamligt länge sedan jag skrev senast. Och inte finns det något särskilt att skylla på, inget annat än det vanliga - jobb, jobb, jobb, förkylningar, vinterkräksjuka, dagisbrist och annat barnfamiljsrelaterat tjafs.

Man skulle ju kunna tycka att en så lång bloggfri tid borde ha gett en hel massa sticktid och lite sanning ligger det väl i det. Men mängden sticktid står nästan i omvänd proportion till antalet avslutade objekt i det här hushållet - all denna sticktid har gett sammanlagt tre små färdiga saker:

1. En liten grön hjärtemössa, tillkommen under närmast stuntmässiga förhållanden. På tisdag eftermiddag skulle vi få besök av baby E med föräldrar. På måndag kväll slogs jag av en insikt: min dotter är ganska liten till växten. Det är inte baby E. Mössan jag hade stickat skulle ha passat riktigt bra på Vilda Bebin när hon var nyfödd. Den skulle kanske inte passa riktigt lika bra på den två månader gamle baby E, som snart har vuxit i kapp henne. Vad göra? Sticka en ny mössa, förstås!
   Så vid åttatiden på måndagen lade jag upp för ännu en hjärtemössa, den sjätte i ordningen. Planen var att ha den nästan färdig under kvällen, så att den sista I-snodden kunde stickas fast under förmiddagsfikat på måndagen. Ha! Vid midnatt vaknade jag i soffan med stickningen i famnen och vacklade i säng. Under tisdagen stickade jag medan jag gick till jobbet, på kafferasten, hela lunchen, på vägen hem...
   Vid fyratiden fäste jag den så sista tråden och kunde överlämna verket till E och hans föräldrar. Den såg ut att passa., men någon bild hann jag ju aldrig ta, så här kommer en bild på den pyttelilla versionen:
   
   (Och baby E knarrar lika gulligt som Vilda Bebin brukade göra när hon var mycket liten och trött. Och är rent allmänt gosig.)
   
   
2. En stickad och delvis filtad luciakrona till Vilda Bebin.
   
   Och den kommer det faktiskt mönster på ganska snart.
   
   
3. Och ännu mera mönster blir det på vuxenversionen av Dödskallemössan, som jag fick klart i natt, strax innan Vilda Bebin drabbades av galopperande kräksjuka.
   
   Den här versionen har en änkesnibb i vit spets framtill, för att öka kontrasten till motivet ännu mer. Ett utmärkt tips från Missetina, som jag träffade på ettårskalaset för Garnhärvan.

De två sistnämnda projekten kommer det eventuellt bättre bilder på så snart jag laddat upp kamerabatteriet ordentligt. Jag känner mig inte som någon särskilt välorganiserad bloggare idag...

Färdigsytt

Nu har jag äntligen tagit mig samman och avslutat några av mina AFO - Almost Finished Objects. Allt stickande var sedan länge gjort, det som återstod var att sy ihop delar, fästa trådar, sy i blixtlås och - ack, fasa! - lite fritt broderi. Trots mitt totala ointresse och likaledes totala brist på talang för dessa ting så tog det bara ett par bedövande trista timmar - avsevärt kortare tid än jag ägnat åt att gruva mig för sömmandet.

Och för säkert sjuhundrade gången frågade jag mig själv varför jag aldrig kan få ändan ur vagnen med sådant här. Så svårt är det ju inte. Och man kan ju följa Billigt Garns superba tips och ta en äggklocka till monteringshjälp.

Så vad blev det av denna möda? Eh, jo, det blev alltså tre plagg, men två är hemliga tills dess de nått mottagaren. Det enda som är uppvisningsbart är alltså Vilda Bebins Alienmössa:

Vilda Bebin hade hunnit somna, så modellandet utförs här av hennes mjukislejon. Lite mer utförlig beskrivning kommer i galleriet vad det lider.

Nu ska jag bara ställa äggklockan och ta itu med nästa tråksyssla - skriva ihop mönstret utifrån diverse lösa lappar med obegripliga kråkfötter. Frågan är - kommer någon annan än jag att vilja sticka något sådant här?

Undanflykter

Saker jag gjort i stället för att sticka på Hybris:

• Stickat provlapp för Eris.
  
  
• Stickat klart två gröna hemligheter.
• Lekt med Ravelry. Väl värt att köa för.
  
• Börjat på Sunrise Circle Jacket fast jag egentligen inte har tid.
• Smygstickat vilt på Sunrise Circle Jacket.
  
  
• Stickat en alienmössa i egen design till Vilda Bebin.
  
  
• Av misstag påbörjat en alienmössa till mig själv eftersom det första alienansiktet blev för stort för Vilda Bebin.

Hur det kom sig att jag till slut började sticka på Hybris:

• Den ena gröna hemligheten behöver sys ihop. Jag gillar inte att sy.
  
• Alienmössan behöver broderas. Jag gillar verkligen inte att brodera.
  
• Garnet till Sunrise Circle Jacket ligger på en kon på dryga kilot. Det finns gränser för hur smygigt det stickandet kan bli.
  
• Jag hittade mitt utskrivna mönster (8 A4-sidor) till slut.
• Stora Kärleken läser min blogg och kommer ihåg vad dumheter jag lovat här.

I övrigt har jag varit (och är) dunderförkyld, så jag har inte haft en chans att utforska vår nya garnbutik. Men det är rätt OK att sitta inne och hosta så länge utsikten ser ut så här:

Avslöjade: x och y

Eftersom Trollmamman redan avslöjat mig så får väl jag i min tur avslöja x och y. "Två x till y" skall alltså utläsas som "Två tröjor/bidrag till Garnhärvans Opaltävling". Och här kommer lite mer avslöjande bilder:
Regnbågströjan
Näverkontsvariation

Båda tävlade i kategori 2: Nya innovativa idéer i egen design och regnbågströjan skötte sig så bra att den vann kategorin. Duktig tröja!
(Är era plagg också egna individer som verkar sköta sig själva? Vissa kommer man inte överens med och hur man än gör så stickar man ständigt samma fel. Andra är bussiga vänner. Regnbågströjan var definitivt av det senare slaget - jag tror den stickade lite på sig själv om nätterna...)

Här är jag

Långt, långt efter er andra infinner jag mig i bloggrymden.
Och inte har jag mycket aktuellt att visa upp. Stickat har jag gjort, men halva våren och hela sommaren har jag envist stickat hemliga ting.
Några som inte är så hemliga längre:

• En morsdagssjal till mamma.


• En påfågelsjal till Stora Kärlekens moster.

Andra som är det:

• Två x till y.


• Och en q till z.

Fördelen med hemliga stickningar är att de vanligen är gåvor för något särskilt tillfälle, dvs de har en deadline.
Jag gillar deadlines.
Framförallt behöver jag deadlines. Utan en sådan kan jag mycket väl sticka klart ett plagg, men att sedan, efter veckor eller månader av slit, ta några minuter för att fästa trådar, sy i knappar, tvätta blocka - ha! Dubbel-ha!
Därför är mitt stickskåp fullt av små mystiska påsar innehållande än mer mystiska nästan-färdiga projekt.
Vissa är så nästan-klara att det bara är att fästa och klippa av de ofrivilliga fransarna.
Andra har liksom fastnat mitt i ett beslut - ska jag sticka en fåll eller bara maska av, borde halsringningen vara vidare - eller en syssla - ett varv kvar att sticka och så måste jag nysta mer garn.
Några få är hemligheter som missat sina deadlines - babykoftan till baby J (numera en stolt förskoleflicka), födelsedagströjan till dåvarande sambon (jag hade flyttat ut långt före födelsedagen) och julklappsmudden i alpacka som fortfarande ett och ett halvt år senare saknar sin kompis (den skulle ta någon timme att sticka, men jag har verkligen svårt för alpacka).
Sedan min dotter, den vilda bebin, föddes har jag blivit lite bättre på att avsluta mina projekt. Spädbarn har ju väldigt uppenbara deadlines för sina kläder och vissa storlekar verkar hon ha passerat på bara några dagar. Och för hennes skull stickade jag till och med ett helt set med jacka, mössa och tossor i alpacka (fast jag svor mest hela tiden - nämnde jag att jag har lite svårt för alpacka?).
Men hemliga stickningar har ju nackdelar också. De uppenbara: man kan inte prata om dem, inte ta med dem på stick-café, inte ha dem framme hemma. De mindre uppenbara: ja, jag nämnde ju det där med deadlines. De är inte bara trevliga. De kan vara rätt stressande också. För att minska stressen och risken att stå där med fem minuter till festen och behöva välja mellan att överlämna en nästan färdig stickning eller en chokladask från macken till den stackars jubilaren så kan man göra en sak.
Nej, inte planera noga och börja i tid, det är fusk. Däremot har stressiga hemligstickningar en tendens att bli litegrann av säkra kort. Inte nödvändigtvis något jag stickat förr (det är väldigt få mönster jag stickat mer än en gång), men något med ett färdigt mönster, något jag känner att jag klarar av och där jag har någon slags överblick.
Tyvärr tycker jag att sådan stickning blir otroligt tråkig i längden. Missförstå mig inte, den är toppen som avkoppling och det perfekta alibit för att krypa upp i soffan och se en massa avsnitt av House på DVD. Men som enda stickning - nej, usch, tråkigt. Helt plötsligt har det blivit så tråkigt att det tar timmar att sticka ett varv räta maskor.
Så efter varje längre period med säkra, avslutningsbara projekt så kastar jag mig in i en virvel av lösa idéer, halvstickade provlappar, taffliga konstruktionsritningar och mystiska beräkningar som inte kan tolkas en halvtimme senare. Det är på gång nu, jag känner det. Mer om detta nästa gång.