Ett mönster blir till, del 1

Hm... jag har för mig att jag i ett svagt ögonblick utlovat några inlägg på temat "Ett mönster blir till". Och nu har jag ett så trevligt projekt på G, som jag tänkte att ni skulle få följa från upplägg till avmaskning. Det är en jacka/kofta som har krävt ett visst mått av planering - jag har ritat, suddat, räknat, svurit - och om jag nu bara babblar på om alla detaljer så kommer ni allihop att sova inom någon minut.

Därför är min plan att ni får följa med medan jag stickar, och så kommer idéer och lösningar allteftersom jag stickar dem. Det betyder att ärmisättningen (som jag planerade ganska tidigt) kommer rätt sent och att vi börjar med nederkanten (som jag inte tänkte klart förrän vid uppläggningen).
Lite bakvänt kanske, men - tro mig - inte hälften så rörigt som om jag tvingade er att följa med i mina ursprungliga tankekrumbukter.

Men allra först ska vi tala om inspiration. För en gångs skull kan jag här peka direkt på vad som inspirerat mig - Short-Row Hat av Véronik Avery.
Jag stickade en sådan i julklapp till min vän eM

och blev så förälskad i mönstret att det raskt blev en likadan till mig, fast i fegare färgställning.


Det är ett lustigt mönster, där varje romb stickas klart innan nästa påbörjas. Ändå går inte maskorna åt olika håll som i näverkont eller dominostickning, utan intrycket blir närmast att rutmönstret sytts ihop eller möjligen stickats med "rutigt garn" i tomtens julverkstad. Det hela åstadkoms med den smartaste användning av förkortade varv jag sett. Förkortade varv används ju oftast för att forma plagg - den typiska användningen är i en stickad häl, men bystkilar och midjeminskningar är också relativt vanligt.
I Short-Row Hat däremot används de både för att forma mösskullen och för att åstadkomma ytmönstret. Det är stillsamt genialt och på så sätt väldigt typiskt för Véronik Avery som alltid tycks designa utifrån tesen att "less is more" - skenbart enkla plagg, men alltid med någon liten finess gömd i mönstret. Hon har för övrigt ett väldigt fint litet scarfmönster med i vårnumret av Knitty. Titta gärna på det medan jag skriver nästa inlägg...

Det kunde man ju ge sig på...

Ett ovanligt bra och grundligt test. Nu måste jag iväg och köpa bokhyllor.

B

Barn, vård av
Anledningen till att det inte hänt så mycket på bloggen de senaste veckorna - Vilda Bebin har klarat av sin första influensa, raskt följd av första öroninflammationen. Jag återkommer med lite mer sammanhängande inlägg så snart jag sovit mer än tre timmar någon natt.

A

Det såg länge ut som om veckans ord skulle bli afasi, så svårt hade jag att hitta ett stickrelaterat ord på A. Min aversion mot alpacka är ju välkänd (snälla alpackavänner, jag vet att ni finns, jag vet att ni är fler - och säkert större och starkare - än jag, kan ni inte lämna en kommentar om varför det är så kul att sticka med denna mesmjuka, smöriga fiber. Att den är mjuk och varm och skön att ha på sig förstår jag, i alla fall om man inte är ett mänskligt kärnkraftverk i behov av kylvatten.), angora är en av de få fibrer som hittills lyckats undgå mig, en post om avmaskning skulle kräva mer tid och bättre bilder än jag haft den här veckan, Stora Kärlekens arantröja sover fortfarande sin Törnrosasömn i korgen som stickerskan glömde...
Men så insåg jag plötsligt att veckans ord är:

Amatör

I måndags fick jag en mystisk paketavi - den saknade information om vikt, avsändare och allt annat som kunde ge någon vink om innehållet. Jag var inte ens säker på om den var till mig - det krävdes verkligt god vilja för att utläsa det snabba klottret på mottagarraden till mitt namn.
I tisdags hämtade jag ett stort lätt paket med en avsändare som genast gjorde mig gladare - det var ju månadens fiber från Spinspirations fiberklubb:

Tina har mineraltema på denna första omgång i fiberklubben och månadens sten var Tigeröga.

Och vad var min första tanke när jag packade upp all denna ljuvligt mjuka merinoull?
- Åh nej! Hur kan jag förmå mig till att förstöra detta?

För ni förstår, jag kan inte spinna. Jodå, jag äger en slända och har dreglat över spinnarbloggar och spinnarböcker ett tag nu. Jag har bara inte riktigt koll på hur man faktiskt gör. Bakom mig har jag några riktigt hemska erfarenheter med halvkardad ull, tung, obalanserad slända och ingen som helst koll på vad jag gjorde. Men den här gången skulle det bli annorlunda.

OK, jag ska dra isär ullen litegrann - oops, hur j-a mycket ull blir det? Massor och massor och...ähm, sedan ska den ledas in på sländan...ok...så ska jag släppa sländan, få den att snurra samtidigt som jag håller koll på - aargh, DUNS, hoppsan, ok, vi börjar om.

Jamen, nu fungerar det ju nästan. Lite ojämnt blir det ju, men det rättar säkert till sig. Och jag vet ju inte vad jag vill göra med garnet så det kan få bestämma lite självt...fast ska det verkligen bli så tjockt. Jag tunnar till det lite - fast lite fler än två hårstrån i taget borde det kanske bli. Nåja, handspunna garner ska inte bli helt perfekta (undrar om jag kan få gömma eländet ihop med allt kärnbränsle som ska slutförvaras?). OK, vi börjar om.

Seså, nu minns jag ju vad Missetina sa, ju tunnare garn desto hårdare snodd och desto längre tid har man på sig. Tunt är vackert! Wow, var det inte svårare än så här? Kan jag lära mig spinna ull så här snabbt så är guld från halm inte långt borta! Jag kan ju till och med - DUNS, duns, svirr, svirr, tusan, tusan! Man kanske ska mata fram ull också och inte bara låta det som finns snurra tills det går av. Ok, vi börjar om.

Svirr, svirr, duns. Ok, vi börjar om.

Men hur ¤%&# ska man skarva garnet så att det inte - svirr, duns, duns? Vi börjar om.

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler - vi börjar om

Lugn, lugn, låt ullen sakta, saakta dras ut och snos och - hej, nu är mina armar för korta! Wow, en hel fin längd med garn, säkert 150 cm. Tjoho!

Va, var det min tur att laga middag? För en timme sedan, säger du? Igår också? Ajdå.

Lapp på lapp och snart en söm

Jag missade stickcafét idag eftersom jag behövde sitta hemma och jobba. Och det visade sig vara precis tillräckligt tråkigt för att jag skulle utnyttja pauserna till att tvätta ur all äcklig olja ur Sunrise Circle Jacket (tre sköljvatten, blåsvart vatten) och spänna upp den för torkning. I samma veva invigde jag mina blocking wires, som snälla Kaffemoster shoppade åt mig och Trollmamman på Marias Garn i höstas. De ger fantastiskt snyggt resultat och är till och med så fjädrande att de kan spänna ut de nästan halvcirkelformade slagen på jackan.

I morgon stundar Sanningens Minut, för då ska jag försöka montera ihop jackans tre delar. En lätt (om än tråkig) match, kan man tycka, men eftersom jackan är så speciellt konstruerad så fanns det bara måttskiss för de raka, lättmätta delarna. Jag har försökt spänna ut slagen ungefär lika mycket som resten, men om jag har gjort fel så finns det risk för att jackans delar fått olika storlekar -> lycka till med att försöka åstadkomma en snygg montering (att inte tala om passform).

Den trogne läsaren inser nu att här pågår något skumt. Det är inte alls likt mig att planera in hopsömnad av färdigstickade plagg - i själva verket är det ytterst ovanligt att detta sker mindre än ett halvår efter avmaskningen. Och det här är dessutom ett plagg med oändligt långa fållar att sy fast...

Gåtans lösning finns här, för Ravelrymedlemmen. För er andra finns förra årets version här. Idén är att sticka tolv tröjor/koftor/jackor på ett år, vilket borde vara möjligt (särskilt om man som jag börjar året med ett halvdussin halvstickade tröjor i bagaget). Vad som däremot inte är möjligt är att sticka alla dessa tolv tröjor under andra halvan av december. Det är exakt vad som kommer att hända om jag följer mitt vanliga beteendemönster. Därför har jag lagt till ett extra krav på mig själv: jag ska ha en tröja klar varje månad. Och min vinröda soluppgång blir januaris bidrag.

Annars är jag trött som en trasa efter två heldagars inskolning av Vilda Bebin på dagis. Och min respekt för förskolelärare är inte bara fördjupad utan också lätt skräckblandad. Kombinationen av arton trötta och hungriga ettåringar och en kvart kvar till lunch borde kunna knäcka vem som helst. Fast när en gråtande liten tult sätter sig i ens knä, borrar in näsan mot ens hals, snörvlar lite och sedan suckar belåtet - då känns det väldigt bra.

Snart soluppgång

Min Sunrise Circle Jacket har legat sorgligt bortglömd i några månader nu. Men häromveckan letade jag efter någon lagom okomplicerad TV-stickning - det skulle vara påbörjat och följa någon annans mönster så att det inte distraherade för mycket. Det blev Sunrise Circle som helt hade avstannat efter att jag spurtstickat bakstycket på några dagar. Och efter ytterligare en knapp vecka av Shark, Gilmore Girls och Night Watch så var alla delarna färdigstickade och avmaskade (vilket tar en himla tid eftersom man stickar framstyckena som expanderande cirkelsegment från armhålan och ut).

Så nu ser det sedan ett par veckor ut så här:

(Och märkligt nog är mattans färg tämligen väl återgiven medan jackan är alldeles för mörk och gråaktig på min skärm.)

Nu återstår bara att tvätta delarna extra noga (de är stickade från oljat garn på kon, så de känns lite småstela och konstiga), nåla ut och låta torka. På sin allra högsta höjd en timmes aktivt jobb. Så när tror ni det blir av? Före sommaren, kanske?

Löfte? Målsättning? Förhoppning?

Nytt år, nya föresatser. Det är frestande att fylla en lista med stickrelaterade nyårslöften:

• Sticka klart Hybris.
  
  


• Sticka klart, repa upp eller i vart fall fatta några beslut kring mina UFO.
  
  


• Skriva rent mina "nästan färdiga" mönster.
  
  


• Blogga bättre, oftare, mer sammanhängande...


• Skriva i alla fall någon av de små faktasammanställningar som jag hade planerat att lägga in här på bloggen - värt att veta om garntjocklek, dubbelstickning, steeks och annat. Och hade jag inte planer på bokrecensioner också?


• Designa och sticka en jacka inspirerad av Veronik Averys smarta Short-Row Hat.
  
  


• Sticka den där ryska tröjan ur Uuve Snidares Fiskartröjor som jag suktat efter så länge. Fast jag vill nog sticka den som en kofta. Figurstickad. Stickad uppifrån och ner. I ett enda stycke.
  
  


• Sticka en vuxenversion av Lappverk.
  
  


• Sticka rosentröjan, spindelsjalen, tehuvan, vasen, hexagonbaretten, djävulsnallen och allt annat som jag nästan listat ut hur jag ska göra.
  
  


• Sticka Autumn Rose och tjugo andra favoritmönster på min Att sticka-lista.
  
  


• Att inte tala om alla de idéer och spännande nya mönster som kommer att dyka upp under året, vanligtvis just som jag slagit sig till ro med det jag trodde var roligast just då...

Nä, det här går inte. Även en stressberoende människa som jag måste inse att en sådan löfteslista kan göra vad som helst tråkigt, även stickning. Men nyårsmålsättningar har inte riktigt samma klang...
Men om jag gör så här då:

• Jag lovar att genomföra minst en av punkterna ovan under året. (Samt att uppnå ett sant zentillstånd och aldrig mera stressa. Jag är faktiskt inte säker på att det här är särskilt realistiskt heller.)
  

Och för att inte bara jag ska känna trycket så finns det nu en liten läsarundersökning ute till höger. Den är öppen i en vecka och är till för att just du ska kunna berätta vad du vill se på bloggen under 2008. (Och för att jag just hittade den funktionen och tycker det är så kul med tester.)