Lapp på lapp och snart en söm

Jag missade stickcafét idag eftersom jag behövde sitta hemma och jobba. Och det visade sig vara precis tillräckligt tråkigt för att jag skulle utnyttja pauserna till att tvätta ur all äcklig olja ur Sunrise Circle Jacket (tre sköljvatten, blåsvart vatten) och spänna upp den för torkning. I samma veva invigde jag mina blocking wires, som snälla Kaffemoster shoppade åt mig och Trollmamman på Marias Garn i höstas. De ger fantastiskt snyggt resultat och är till och med så fjädrande att de kan spänna ut de nästan halvcirkelformade slagen på jackan.

I morgon stundar Sanningens Minut, för då ska jag försöka montera ihop jackans tre delar. En lätt (om än tråkig) match, kan man tycka, men eftersom jackan är så speciellt konstruerad så fanns det bara måttskiss för de raka, lättmätta delarna. Jag har försökt spänna ut slagen ungefär lika mycket som resten, men om jag har gjort fel så finns det risk för att jackans delar fått olika storlekar -> lycka till med att försöka åstadkomma en snygg montering (att inte tala om passform).

Den trogne läsaren inser nu att här pågår något skumt. Det är inte alls likt mig att planera in hopsömnad av färdigstickade plagg - i själva verket är det ytterst ovanligt att detta sker mindre än ett halvår efter avmaskningen. Och det här är dessutom ett plagg med oändligt långa fållar att sy fast...

Gåtans lösning finns här, för Ravelrymedlemmen. För er andra finns förra årets version här. Idén är att sticka tolv tröjor/koftor/jackor på ett år, vilket borde vara möjligt (särskilt om man som jag börjar året med ett halvdussin halvstickade tröjor i bagaget). Vad som däremot inte är möjligt är att sticka alla dessa tolv tröjor under andra halvan av december. Det är exakt vad som kommer att hända om jag följer mitt vanliga beteendemönster. Därför har jag lagt till ett extra krav på mig själv: jag ska ha en tröja klar varje månad. Och min vinröda soluppgång blir januaris bidrag.

Annars är jag trött som en trasa efter två heldagars inskolning av Vilda Bebin på dagis. Och min respekt för förskolelärare är inte bara fördjupad utan också lätt skräckblandad. Kombinationen av arton trötta och hungriga ettåringar och en kvart kvar till lunch borde kunna knäcka vem som helst. Fast när en gråtande liten tult sätter sig i ens knä, borrar in näsan mot ens hals, snörvlar lite och sedan suckar belåtet - då känns det väldigt bra.

Snart soluppgång

Min Sunrise Circle Jacket har legat sorgligt bortglömd i några månader nu. Men häromveckan letade jag efter någon lagom okomplicerad TV-stickning - det skulle vara påbörjat och följa någon annans mönster så att det inte distraherade för mycket. Det blev Sunrise Circle som helt hade avstannat efter att jag spurtstickat bakstycket på några dagar. Och efter ytterligare en knapp vecka av Shark, Gilmore Girls och Night Watch så var alla delarna färdigstickade och avmaskade (vilket tar en himla tid eftersom man stickar framstyckena som expanderande cirkelsegment från armhålan och ut).

Så nu ser det sedan ett par veckor ut så här:

(Och märkligt nog är mattans färg tämligen väl återgiven medan jackan är alldeles för mörk och gråaktig på min skärm.)

Nu återstår bara att tvätta delarna extra noga (de är stickade från oljat garn på kon, så de känns lite småstela och konstiga), nåla ut och låta torka. På sin allra högsta höjd en timmes aktivt jobb. Så när tror ni det blir av? Före sommaren, kanske?

Snabbare än kaninen, segare än kackerlackan...

Arrgh! Jag har så många UFOn att jag inte ens orkar lista dem i ett och samma inlägg. Här är första delen:

Saker jag har på gång:

1. Hybris!
   
   Nu 200 varv lång! (Bara 244 varv kvar. En baggis.) Orkade inte ta en ny bild, det kommer vid 222 varv, dvs halvvägs.
   
   
2. Sunrise Circle Jacket
   
   Hm, undrar om inte garnet är i kralligaste laget ändå. Kanske borde ha stickat och tvättat en provlapp först?
   
   
3. Dödskallemössa till Vilda Bebin
   
   Påbörjad sedan förra inlägget. Stickar Bra Mammor sånt här till sina små pyren?
   

Saker jag borde ha på gång:

1. Kattröja till Vilda Bebin
   
   Barnegenser i kattemønster ur Norsk Strikkedesign (som jag bisarrt nog äger på engelska). Stickad i mycket tunnare garn i storlek 6 år, så jag tror den blir bra i vinter (och kanske nästa år också).
   
   
2. Starfish Shawl
   
   Ur Norah Gaughans Knitting Nature. Trivsamt mönster och ljuvligt garn (Elsebeth Lavolds Silky Wool, ny favorit). Skulle vara den perfekta fikaraststickningen om jag inte som vanligt använt ett helt annat garn än rekommenderat och därför behöver ta fem minuter för att räkna ut hur ärmöppningarna ska göras. De fem minuterna har jag väntat på sedan i juni.
   
   
3. Alienmössa till mig
   Eftersom första alien-ansiktet blev vansinnigt för stort för Vilda Bebin. Lätt men tråkigt, men bara det börjar bli kallt så...
   
   
4. Stora kärlekens Arantröja
   
   Mitt STORA dåliga samvete. Hösten 2003 frågade en trevlig arbetskamrat om jag inte kunde sticka en tröja till honom. Jag plockade fram förslag på mönster och garner och han pekade och valde. Det skulle bli en stor härlig Arantröja med massor av flätmönster, rundstickad med bål och ärmar hopstickade i ett ok.
   Det kom att ta ett drygt år (och en separation och två-tre flyttar och en massa elände) innan ärmarna och bålen var klara för hopstickning. Då hade arbetskamraten förvandlats till Stora Kärleken och vi stickat ihop våra liv, så det var med stor förtjusning han provade den nästan färdiga tröjan. Sedan tjöt vi av skratt (och jag av fasa).
   Jag hade tydligen tagit mått litet hastigt och sedan aldrig gjort någon rimlighetskontroll - till mitt försvar ska sägas att Stora Kärleken är tre decimeter längre och väger dubbelt så mycket som jag, så min intuition hänger inte riktigt med. Ärmarna är ungefär dubbelt så långa och tre gånger så vida som de borde vara och det vill inte säga lite. Varje ärm är alltså nästan en tröja till mer sansat stora människor.
   Hela oket och nästan hela ärmarna måste tas upp och göras om. Samtidigt måste jag räkna om lite för att mönstret ska stämma uppe på oket. Usch. Och min älskling väntar snällt (men retas så fort han kommer åt).
   
   
5. Chapeau Marnier
   Från Knittys sommarnummer 2007. En liten lila snabbstickning som liksom aldrig kommit igång ordentligt. Jag får väl lita till kylan här också.
   
   
6. Fluffig hemlis
   Present till en kompis som kanske läser det här. Nog sagt.
   
   
7. Stackars Åsnan
   
   Min gosezebra, som väntat tjugosju år på att bli hopsydd.
   
   
8. Elfin Goth
   
   Mönster från Domiknitrix. Jag tror jag gjorde ett litet fel i oket, så jag vill inte sticka vidare innan jag kollat det, en process som tar trettio sekunder. De trettio sekunderna har inte heller dykt upp.
   
   
9. Sköldpadda
   
   Mjukdjur inspirerat av virkhäftet Elefantens Långa Snabel från (gissningsvis) tidigt sjuttiotal. Lätt bisarra psykedeliskt färgglada ENORMA mjukdjur (vad sägs om en en-meters flodhäst eller en 80 cm hög kamel?). Ett av Stora Kärlekens bidrag till hemmets handarbetsbibliotek (japp, han är fantastisk).
   Jag vill inte virka utan baserar skölden på Snapping Turtle Skirt ur Norah Gaughans Knitting Nature.
   Påbörjad häromkvällen när jag borde gjort nyttiga ting som att tvätta tre ton tvätt.

Sådärja, det var mina första 12 UFOn. Nu återstår bara ... 16 stycken. Jodå, UFOn förökar sig fortare än kaniner och är mer seglivade än kackerlackor.

Lika som bär

Sunrise circle jacket?


Provlappen för Eris?


Jag fick några frågor om garnet i dels Erinprovlappen, dels Sunrise Circle Jacket. Nej, det är inte kameran som betett sig - de är faktiskt väldigt, väldigt lika. Ändå är de väldigt olika garner.
Erinprovlappen är stickad i ett helsilkegarn från ColourMart, medan SCJ är stickad i ett mystiskt garn från Kingcraig Fabrics. (Det beskrevs mycket knapphändigt som 100% ull och chunky, dvs ca 14 m/10 cm, men det låter sig villigt stickas till 18 m/10 cm. Hoppas bara inte jackan blir så tjock så den står för sig själv.)
Annars så köpte jag faktiskt båda garnerna samma dag, via Ebay, och även om råsilkegarnet beskrevs som Plum mix och ullgarnet som Red Heather så såg de ganska lika ut även på de bilderna. Men de var mörkt maffigt vinröda, en av de färger som effektivt slår ut all sansad tankeförmåga för mig. Andra färger med samma effekt: orange, rödbrunt, djuplila och nästan alla varianter av "off-black". Och kombinationer av dessa - ett av de drömprojekt som jag planerar varje gång de aktuella stickprojekten känns för verkliga och trista är en tröja i dekonstruerat Argylemönster i mörkrött, djuplila och illorange.

Många delar in stickare i processtickare, där själva stickandet är huvudsaken och resultatet är en trevlig bieffekt och resultatstickare, som villigt uthärdar vilket urtrist mönster som helst bara resultatet är tillräckligt åtråvärt. Själv inordnar jag mig i en alldeles egen kategori: drömstickarna. Det är vi som ständigt drömmer om nästa projekt, det magiska, fantastiska projektet som kommer att vara så mycket skojigare än denna bara alltför verkliga stickning vi håller på med just nu.
En fördel med att tillhöra den här kategorin är att man helt saknar koll på sina egna begränsningar. Det första jag stickade var en grytlapp i rätstickning - min farmor lade upp och maskade av, jag skötte stickandet där emellan. Sedan åkte farmor hem till Luleå, 100 mil bort och jag påbörjade mitt livs andra stickprojekt - en tredimensionell zebra i två färger, utan mönster och utan någon stickkunnig att rådfråga. Uppläggning, avmaskning, ökningar och minskningar lärde jag mig genom att detaljstudera bilderna i "Det bästa ur Allt om Handarbete". För att uthärda detta evighetslånga stickande så läste jag böcker samtidigt - ingen hade sagt att det inte gick. Drömstickare funkar så.
En nackdel med att vara en drömstickare är att man inte har någon koll på sina begränsningar. Realistiska tidplaner är inget för oss. Ibland stickar vi ihop en tröja på några dagar, ibland kan en mössa ta flera år. Och montering ska vi bara inte tala om- vid det laget har nämligen stickningen slutgiltigt förlorat allt drömskimmer och blivit helt verkligt. Och så måste man sy.
Här ser vi ett exempel på detta - mitt livs första UFO:

Ja, det är zebran, återfunnen nu i somras i en vindsgarderob på vårt sommarställe. Vad jag kan se så har mitt nioåriga jag gjort ett utmärkt jobb vad gäller stickandet, ett halvbra jobb med hopsyendet och ett - hmm - mindre lyckat jobb med valet av stoppning. Anledningen till att zebrastackaren inte får komma ut ur sin påse än är att hon är fylld med vansinnigt flockigt sönderfallande skumgummi. Och att jag fortfarande inte vill sy.
Men det var väldigt roligt att återfinna min zebra - som jag av okänd anledning kallade "Åsnan". Jag minns plötsligt väldigt tydligt hur jag satt uppflugen i min säng i skräddarställning och stickade samtidigt som jag plöjde "Lilla huset på prärien"-böckerna. Och drömde om den fantastiskt fina Åsnan.
Det är likadant idag - jag sitter fortfarande i skräddarställning med ett öga på stickningen och det andra på en bok eller TV:n. Och jag drömmer fortfarande, fast numera oftare om nästa projekt än om det nuvarande. Och om jag någonsin gör verklighet av min dekonstruerade Argyletröja så vet jag tyvärr att jag kommer att börja drömma om något annat, något mer fantastiskt och mindre verkligt, redan innan jag kommit halvvägs.

Listiga jag gick till jobbet i torsdags för att inte missa ett viktigt möte. Så nu har jag feber igen och har sovit bort större delen av fredagen och lördagen. Uppenbarligen är arbetsförhet ett annat område där mitt omdöme klickar.

Undanflykter

Saker jag gjort i stället för att sticka på Hybris:

• Stickat provlapp för Eris.
  
  
• Stickat klart två gröna hemligheter.
• Lekt med Ravelry. Väl värt att köa för.
  
• Börjat på Sunrise Circle Jacket fast jag egentligen inte har tid.
• Smygstickat vilt på Sunrise Circle Jacket.
  
  
• Stickat en alienmössa i egen design till Vilda Bebin.
  
  
• Av misstag påbörjat en alienmössa till mig själv eftersom det första alienansiktet blev för stort för Vilda Bebin.

Hur det kom sig att jag till slut började sticka på Hybris:

• Den ena gröna hemligheten behöver sys ihop. Jag gillar inte att sy.
  
• Alienmössan behöver broderas. Jag gillar verkligen inte att brodera.
  
• Garnet till Sunrise Circle Jacket ligger på en kon på dryga kilot. Det finns gränser för hur smygigt det stickandet kan bli.
  
• Jag hittade mitt utskrivna mönster (8 A4-sidor) till slut.
• Stora Kärleken läser min blogg och kommer ihåg vad dumheter jag lovat här.

I övrigt har jag varit (och är) dunderförkyld, så jag har inte haft en chans att utforska vår nya garnbutik. Men det är rätt OK att sitta inne och hosta så länge utsikten ser ut så här: