måndag 10 september 2007

Här är jag

Långt, långt efter er andra infinner jag mig i bloggrymden.
Och inte har jag mycket aktuellt att visa upp. Stickat har jag gjort, men halva våren och hela sommaren har jag envist stickat hemliga ting.
Några som inte är så hemliga längre:

  • En morsdagssjal till mamma.

  • En påfågelsjal till Stora Kärlekens moster.
Andra som är det:
  • Två x till y.

  • Och en q till z.

Fördelen med hemliga stickningar är att de vanligen är gåvor för något särskilt tillfälle, dvs de har en deadline.
Jag gillar deadlines.
Framförallt behöver jag deadlines. Utan en sådan kan jag mycket väl sticka klart ett plagg, men att sedan, efter veckor eller månader av slit, ta några minuter för att fästa trådar, sy i knappar, tvätta blocka - ha! Dubbel-ha!
Därför är mitt stickskåp fullt av små mystiska påsar innehållande än mer mystiska nästan-färdiga projekt.
Vissa är så nästan-klara att det bara är att fästa och klippa av de ofrivilliga fransarna.
Andra har liksom fastnat mitt i ett beslut - ska jag sticka en fåll eller bara maska av, borde halsringningen vara vidare - eller en syssla - ett varv kvar att sticka och så måste jag nysta mer garn.
Några få är hemligheter som missat sina deadlines - babykoftan till baby J (numera en stolt förskoleflicka), födelsedagströjan till dåvarande sambon (jag hade flyttat ut långt före födelsedagen) och julklappsmudden i alpacka som fortfarande ett och ett halvt år senare saknar sin kompis (den skulle ta någon timme att sticka, men jag har verkligen svårt för alpacka).
Sedan min dotter, den vilda bebin, föddes har jag blivit lite bättre på att avsluta mina projekt. Spädbarn har ju väldigt uppenbara deadlines för sina kläder och vissa storlekar verkar hon ha passerat på bara några dagar. Och för hennes skull stickade jag till och med ett helt set med jacka, mössa och tossor i alpacka (fast jag svor mest hela tiden - nämnde jag att jag har lite svårt för alpacka?).
Men hemliga stickningar har ju nackdelar också. De uppenbara: man kan inte prata om dem, inte ta med dem på stick-café, inte ha dem framme hemma. De mindre uppenbara: ja, jag nämnde ju det där med deadlines. De är inte bara trevliga. De kan vara rätt stressande också. För att minska stressen och risken att stå där med fem minuter till festen och behöva välja mellan att överlämna en nästan färdig stickning eller en chokladask från macken till den stackars jubilaren så kan man göra en sak.
Nej, inte planera noga och börja i tid, det är fusk. Däremot har stressiga hemligstickningar en tendens att bli litegrann av säkra kort. Inte nödvändigtvis något jag stickat förr (det är väldigt få mönster jag stickat mer än en gång), men något med ett färdigt mönster, något jag känner att jag klarar av och där jag har någon slags överblick.
Tyvärr tycker jag att sådan stickning blir otroligt tråkig i längden. Missförstå mig inte, den är toppen som avkoppling och det perfekta alibit för att krypa upp i soffan och se en massa avsnitt av House på DVD. Men som enda stickning - nej, usch, tråkigt. Helt plötsligt har det blivit så tråkigt att det tar timmar att sticka ett varv räta maskor.
Så efter varje längre period med säkra, avslutningsbara projekt så kastar jag mig in i en virvel av lösa idéer, halvstickade provlappar, taffliga konstruktionsritningar och mystiska beräkningar som inte kan tolkas en halvtimme senare. Det är på gång nu, jag känner det. Mer om detta nästa gång.

4 kommentarer:

Trollmamman sa...

Heeej! och välkommen till bloggland :-) Tänk att jag hann före dig ut i det - det trodde jag verkligen inte.

Men när jag läser din ambitiösa text så anar jag varför ;-)

Kristina sa...

Hej!
Åh vad kul. Både du och Trollmamman. Härligt att få se dina alster. Hoppas du kan komma på något café snart.

Inger sa...

Välkommen i gänget.

Kaffemoster sa...

Oh, vilka härliga tröjor! Men du, ditt barn "den vilda bebin"? Då har inte Syrran hållit sig till sanningen när hon beskrivit henne :D.