Undanflykter

Saker jag gjort i stället för att sticka på Hybris:

• Stickat provlapp för Eris.
  
  
• Stickat klart två gröna hemligheter.
• Lekt med Ravelry. Väl värt att köa för.
  
• Börjat på Sunrise Circle Jacket fast jag egentligen inte har tid.
• Smygstickat vilt på Sunrise Circle Jacket.
  
  
• Stickat en alienmössa i egen design till Vilda Bebin.
  
  
• Av misstag påbörjat en alienmössa till mig själv eftersom det första alienansiktet blev för stort för Vilda Bebin.

Hur det kom sig att jag till slut började sticka på Hybris:

• Den ena gröna hemligheten behöver sys ihop. Jag gillar inte att sy.
  
• Alienmössan behöver broderas. Jag gillar verkligen inte att brodera.
  
• Garnet till Sunrise Circle Jacket ligger på en kon på dryga kilot. Det finns gränser för hur smygigt det stickandet kan bli.
  
• Jag hittade mitt utskrivna mönster (8 A4-sidor) till slut.
• Stora Kärleken läser min blogg och kommer ihåg vad dumheter jag lovat här.

I övrigt har jag varit (och är) dunderförkyld, så jag har inte haft en chans att utforska vår nya garnbutik. Men det är rätt OK att sitta inne och hosta så länge utsikten ser ut så här:

25% Hybris

Nu har jag lyckats sticka ihop en fjärdedel av babyfilten Hybris. Den blir helt ofattbart stor - dagsnoteringen är 106 cm bred och hittills 40 cm hög. Och rätt snygg. Och nu kan jag dessutom lyckligt konstatera att garnet med all sannolikhet räcker - den väger nu 480 g och jag har bunkrat upp med totalt 2.2 kg garn. Även om det väl går lite extra garn just i textpartiet (det är enda stället där det kan bli flotteringar på insidan) så sitter jag säker. Puh! ("Jo, Vilda Bebin, mamma räknade lite fel, så därför är sista biten av din pläd lila och senapsgul...")
Men faktum återstår att det är 15 dagar och mindre än 30 varv sedan sist. Stickar jag så långsamt? Nej, jag är så duktig på att skjuta upp saker.

Sextio dagar och en filt

Den vilda bebin är tio månader nu. Inräknat idag så är det sextio dagar till hennes ettårsdag. Sextio dagar och en babyfilt.

Så här var det: Jag planerade som vanligt storståtligt inför mitt första barns födsel. Andra äter vitaminer och gör yogaövningar, jag planerade stickprojekt. Tre filtar skulle det bli: en gosig i bomull, en modulär och en grandios dubbelstickad i egen design. Riktigt så blev det inte.

Den gosiga blev färdig, den modulära påbörjades aldrig (fast en dag så) och min egen design (låt oss kalla den Hybris), tja, mönstret blev klart i slutet av 2006 och jag stickade sedan tappert 82 varv, vart och ett 200*2 maskor. Dubbelstickning. Efter diagram. Sedan var det plötsligt februari och av någon anledning inte riktigt lika roligt längre. Jag la undan stickningen ett par dagar för att samla krafter. Och så var det september.

Om jag inte blir klar med eländet till vilda bebins ettårsdag så blir det ännu ett för evigt oavslutat projekt. Vilda bebin får den ofärdiga filten i studentpresent. Filten följer henne och hennes barn och barnbarn som en förbannelse. Mitt namn blir liktydigt med Hin Ondes. Så kan vi inte ha det.

Det är 362 varv kvar. Och sextio dagar (snart femtionio). 6 varv á 400 maskor per dag grejar det nästan. Fast då har jag inte räknat med det faktum att jag inte gjort klart (läs påbörjat) specialfixen för att texten ska bli läsbar på båda sidor. Hjälp.
(Nu när jag granskar filten så inser jag att det inte är någon hejd på min lättja - jag har tydligen slutat mitt i ett varv. Å andra sidan innebär det att jag bara har 361,8 varv kvar.)

Och så är den långa väntan över; jag finns nu på Ravelry. Årets bästa initiativ och roligaste leksak.

Avslöjade: x och y

Eftersom Trollmamman redan avslöjat mig så får väl jag i min tur avslöja x och y. "Två x till y" skall alltså utläsas som "Två tröjor/bidrag till Garnhärvans Opaltävling". Och här kommer lite mer avslöjande bilder:
Regnbågströjan
Näverkontsvariation

Båda tävlade i kategori 2: Nya innovativa idéer i egen design och regnbågströjan skötte sig så bra att den vann kategorin. Duktig tröja!
(Är era plagg också egna individer som verkar sköta sig själva? Vissa kommer man inte överens med och hur man än gör så stickar man ständigt samma fel. Andra är bussiga vänner. Regnbågströjan var definitivt av det senare slaget - jag tror den stickade lite på sig själv om nätterna...)

Här är jag

Långt, långt efter er andra infinner jag mig i bloggrymden.
Och inte har jag mycket aktuellt att visa upp. Stickat har jag gjort, men halva våren och hela sommaren har jag envist stickat hemliga ting.
Några som inte är så hemliga längre:

• En morsdagssjal till mamma.


• En påfågelsjal till Stora Kärlekens moster.

Andra som är det:

• Två x till y.


• Och en q till z.

Fördelen med hemliga stickningar är att de vanligen är gåvor för något särskilt tillfälle, dvs de har en deadline.
Jag gillar deadlines.
Framförallt behöver jag deadlines. Utan en sådan kan jag mycket väl sticka klart ett plagg, men att sedan, efter veckor eller månader av slit, ta några minuter för att fästa trådar, sy i knappar, tvätta blocka - ha! Dubbel-ha!
Därför är mitt stickskåp fullt av små mystiska påsar innehållande än mer mystiska nästan-färdiga projekt.
Vissa är så nästan-klara att det bara är att fästa och klippa av de ofrivilliga fransarna.
Andra har liksom fastnat mitt i ett beslut - ska jag sticka en fåll eller bara maska av, borde halsringningen vara vidare - eller en syssla - ett varv kvar att sticka och så måste jag nysta mer garn.
Några få är hemligheter som missat sina deadlines - babykoftan till baby J (numera en stolt förskoleflicka), födelsedagströjan till dåvarande sambon (jag hade flyttat ut långt före födelsedagen) och julklappsmudden i alpacka som fortfarande ett och ett halvt år senare saknar sin kompis (den skulle ta någon timme att sticka, men jag har verkligen svårt för alpacka).
Sedan min dotter, den vilda bebin, föddes har jag blivit lite bättre på att avsluta mina projekt. Spädbarn har ju väldigt uppenbara deadlines för sina kläder och vissa storlekar verkar hon ha passerat på bara några dagar. Och för hennes skull stickade jag till och med ett helt set med jacka, mössa och tossor i alpacka (fast jag svor mest hela tiden - nämnde jag att jag har lite svårt för alpacka?).
Men hemliga stickningar har ju nackdelar också. De uppenbara: man kan inte prata om dem, inte ta med dem på stick-café, inte ha dem framme hemma. De mindre uppenbara: ja, jag nämnde ju det där med deadlines. De är inte bara trevliga. De kan vara rätt stressande också. För att minska stressen och risken att stå där med fem minuter till festen och behöva välja mellan att överlämna en nästan färdig stickning eller en chokladask från macken till den stackars jubilaren så kan man göra en sak.
Nej, inte planera noga och börja i tid, det är fusk. Däremot har stressiga hemligstickningar en tendens att bli litegrann av säkra kort. Inte nödvändigtvis något jag stickat förr (det är väldigt få mönster jag stickat mer än en gång), men något med ett färdigt mönster, något jag känner att jag klarar av och där jag har någon slags överblick.
Tyvärr tycker jag att sådan stickning blir otroligt tråkig i längden. Missförstå mig inte, den är toppen som avkoppling och det perfekta alibit för att krypa upp i soffan och se en massa avsnitt av House på DVD. Men som enda stickning - nej, usch, tråkigt. Helt plötsligt har det blivit så tråkigt att det tar timmar att sticka ett varv räta maskor.
Så efter varje längre period med säkra, avslutningsbara projekt så kastar jag mig in i en virvel av lösa idéer, halvstickade provlappar, taffliga konstruktionsritningar och mystiska beräkningar som inte kan tolkas en halvtimme senare. Det är på gång nu, jag känner det. Mer om detta nästa gång.